Lilla frö

Samtidigt som din lilla häl kilas in bland mina revben så smälter mitt hjärta och jag är rädd att det ska brista. Hur kan det rymmas så mycket kärlek för dig redan nu, hur ska all kärlek då få plats sen? När din lilla kind ligger tryckt mot mitt bröst och jag kan känns hur din bröstkorg sjunker mot min. Hur ska allt rymmas? Hur ska jag kunna skydda din lilla kropp från världen. Hur blir jag världens bästa mamma när jag har ett oroshjärta som bankar intill ditt?

Du har ditt jävla finger i min aorta

2005

(jaha, jag hade visst imperier i alla sår)


karuseller bakom varje gathörn
med äckliga hästar &
feta barn sittandes på


jag tror jag har gått mellan
dina lögner & sanningar
i minst ett kvartal nu
tror jag tar fel vid varje rondell

liksom bara går runt & runt och kanske runt igen som
karusellerna & i slutändan
är jag inte mycket mer än de feta barnen


dom tror att det börjar med ett glas vin varje fredagskväll
men sanningen är två flaskor absolut fem kvällar i rad tills
världen börjar snurra & allt passar bäst i sängen
likt förbannat somnar du alltid med skorna på



(jag slutade tvätta dina lakan igår)



& dom tror att det kanske blir bättre
någon dag
för dom säger att allt blir bättre
att alla barn som är undernärda i afrika överlever (dom med)
att världskrigen tar slut
att det finns guld vid varje regnbåge
dom säger att mitt hjärta också läker


jag vet att du inte tror det men det är värre
än svält & krig
det är värre,
jag lovar i mitt hjärta är det så mycket värre
än i afrika


dom säger att någon dag så kan jag skratta åt alla ärr
att någon jävla dag så ska nog
allt vara tomt & borta



men då har dom nog inte sett blodet som brukar rinna
ur din näsa när den är tryckt mot
tiotusen ton betong

har du sett hur hela ditt ego växer på bredden
hur den liknar ett helvetes boulevard

har du sett hur mitt hjärta går sönder varje gång du
ljuger om flaskorna jag hittar i påslakanen
(bara flaskskepp jag är inte full)
har du aldrig sett hur salt bränner sönder både sår & hjärta
att näven ändå aldrig har passat särskilt bra i solarplexus





jag ville egentligen bara säga hej

Hans händer ser ut som fåglar i ljuset mot tapeten och hon älskar honom

Hennes ord är ett minfält och hans hud har mörknat i solen. De ligger tysta, hennes ena tå bryter av vattenytan och den tunna handen har hon gömt innanför den för stora jackan. Magen skjuter ut femton meter över havet och skär av horisonten, hon tänker på allt hon vill ha. Fred, friskt barn, sushi, sex och ett nytt kök. Berget under henne har kylt ner ryggen och njurarna, och hon är kissnödig igen men orkar inte röra sig längre än blicken till hans hals. Den rodnar där solen har bitit sig fast och hans ögon har stängts. Hon har trasslat in fingrarna i hans hår och varje gång han andas ut så vänder mungipan uppåt. Hon älskar honom mer än livet och när han vänder sitt huvud mot hennes och kysser hennes underläpp så hugger det mjukt i hjärtat och de solbrända knäna domnar bort under henne. Lycka i hennes bröst och i hennes ögon bor sånger.

Hon säger att hon älskar honom, sen för hon hans huvud sakta bakåt mot kudden och ser på när tyget färgas rött. Hon lägger sin hand mot hans svettiga panna som känns kall och hon hoppas att han förstår att hon är där. Att, hon, är där. Hon är där för honom, hela tiden, handen, febern, hon är där och hon går aldrig. Vet han det? Vet han att det är hon som gömmer orden under hans huvudkudde, nattduksbord, vänstra öra, att det är hon som blåser ut ljusen innan hon stänger dörren att det är hon som ställer hans tofflor intill sängen, att det alltid är hon och hon älskar honom så att det gör ont. Hon säger att spriten är en utväg inte ett liv och när han vaknar undrar han vem det var som blåste ut sista ljuset och varför hans bakhuvud blöder.

2007

Måste jag verkligen ljuga för att glömma dig? Kärlek till och med i avsmaken, hur ska jag sluta leta efter en smekning, uppfläkta liktydingar, svåra ord jag vet, nytt lexikon, letar ditt namn (formaterat): martyr, en paus på obestämd tid, förstår du mig nu? Talar vi samma språk? Ditt jamande i mitt skällande och svansen yvig, särbo med vargarna. Ytspänningen som du gång på gång tar dig igenom, men inte nu, ditt namn för långt ifrån, dina samtal nekade din röst inte ens här, hennes bröst i din kupade hand.

2007

Sommarnatten är ljummen här, nästan lika ljus som dagen, och pappa gråter. Tyst. Till Discovery Chanel. Med ett blött filter i sin mun eller till Pink Floyds uthällda hjärta. Ibland är det så. Ibland måste man lära sig leva med det. Ändå tror jag aldrig att jag lär mig det. Hur en sanning lika enkelt blir till en lögn eller hur lögnen ersätts med ett besök på akutmottagningen och alltid kommer han tillbaka med lika trasiga kinder som innan och ett ofixat hjärta. Hur känns det egentligen frågar de. Jo tack, det är väl lite som att man går sönder mer och mer för varje gång. Så tillslut måste det vara så trasigt så att det aldrig går att få det helt igen. Kan inte ens täta igen skarvarna med murbruk eller tandkräm. Men det är så det är. Och man kan vänja sig vid de underligaste sakerna. Krig i Afrika och ett gevär mot en liten pojkes panna. Det är så det är och någon gång lär man sig. Någon gång måste det bli bättre. Åtminstone i Afrika.